Våra Kleinar

Loviza

Alga

Enya

Alva

 

Här hittar du mycket och bred information om den Tyska Spetsen och dess hälsa i alla avseenden. Ta dig tid att läsa allt eller scrolla för att hitta den information som intresserar dig.
 

Rasstandarn 

ANVÄNDNINGSOMRÅDE:
Vakt- och sällskapshund
 
HEMLAND: TYSKLAND

BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Tysk spets härstammar från stenåldems torvhundar "Canis familiaris palustais Ruthimeyer" och senare boplatskulturers spetsar och är Mellaneuropas äldsta ras. Många andra raser har sitt ursprung från den.
 
HELHETS-INTRYCK:
Spetsarna fängslar med sin vackra päls som står ut från kroppen tack vare den rikliga underullen. Särskilt imponerande är den kraftiga manliknande kragen runt halsen och den yviga svansen, som bärs stolt över ryggen. Det rävlika huvudet med de pigga ögonen, de små spetsiga och tättsittande öronen ger spetsen dess karaktäristiska, käcka utseende.
 
HUVUD:
Skallparti: Huvudet skall vara medelstort och uppifrån sett vara bredast baktill och kilformat avsmalna mot nosspetsen. Stop: Stopet skall vara måttligt markerat. Nostryffel: Nostryffeln skall vara rund, liten och rent svart. dock mörkbrun hos bruna spetsar. Nosparti: Nospartiet skall inte vara alltför långt och i god proportion till skallen. Läppar: Läpparna skall inte vara överdrivna. De skall vara strama mot käkarna och inte vecka sig i mungipoma. Läppränderna skall vara helt svarta hos alla färgvarianterna, dock bruna hos bruna spetsar. Käkar/tänder: Käkarna skall vara normalt utvecklade och uppvisa ett komplett saxbett hos mittelspitz. Hos kleinspitz tolereras ett visst premolarbortfall. Saxbett och tångbett är tillåtet hos bägge rasvarianterna. Kinder: Kinderna skall var mjukt rundade. inte framträdande. Ögon: Ögonen skall vara medelstora, mandelformade, något snedställda och mörka. Ögonlockskanterna skall vara svarta hos alla färgvarianter, dock mörkbruna hos bruna spetsar. Öron: Öronen skall vara små och sitta tätt. De skall vara trekantiga och spetsiga, högt ansatta och alltid bäras upprättstående med styva toppar.
 
ÖGON:
Ögonen skall vara något snedställda. GB: Ögonen skall vara snedställda. Ögonen skall ha väl markerade "glasögon", vilka ses som en fint penslad svart linje, som löper från ögats ytterkant till örats nederkant, tillsammans med tydlig markering och skuggning som formar uttrycksfulla korta ögonbryn.
 
ÖRON:
Öronen skall vara små och sitta tätt. De skall vara trekantiga och spetsiga, högt ansatta och . GB: Öronen skall vara mörka, små och till formen som murgrönans blad. Öronen skall varken vara för brett eller för tätt ansatta.
 
HALS:
Halsen skall vara medellång, väl ansatt på skuldrorna och utan löst halsskinn. Nacken skall vara lätt välvd. Halsen skall vara täckt av en manliknande krage.
 
KROPP:
Rygglinje: Överlinjen börjar vid spetsarna på de upprättstående öronen och övergår i en mjuk båge i den korta. plana ryggen. Den yviga, ringlade svansen, som delvis täcker ryggen, avrundar silhuetten. Manke/rygg: Den höga manken sluttar omärkligt mot den plana, strama ryggen, som skall vara så kort som möjligt. Ländparti: Länden skall vara kort bred och kraftig. Kors: Korset skall vara brett och kort, inte sluttande. Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara djup, väl välvd och med väl utvecklat förbröst. Bröstkorgen skall sträcka sig så långt bakåt som möjligt. Underlinje: Buklinjen skall endast vara svagt uppdragen. Svans: Svansen skall vara högt ansatt och medellång. Den skall ända från svansroten vara rullad uppåt och framåt över ryggen. Den skall ligga an mot ryggen och vara täckt av yvig päls.
 
FRAMBEN:
Fronten skall vara rak och ganska bred. Skulderblad: Skulderbladen skall vara långa och väl tillbakalagda. Överarm: Överarmen skall ha ungefär samma längd som skulderbladet och tillsammans bilda en ca 90° vinkel. Överarmen skall ha bra muskulatur och sluta väl an mot bröstkorgen. Armbåge: Armbågsleden skall vara stark, åtliggande mot bröstkorgen och varken utåt- eller inåtvriden. Underarm: Underarmen skall vara medellång i förhållande till kroppen, stadig och fullständigt rak. Underarmens baksida skall vara väl pälsad. Mellanhand: Mellanhanden skall vara stark, medellång med 20° vinkel vertikalt. Tassar: Framtassarna skall vara så små som möjligt, runda och slutna s k kattfötter med väl välvda tår. Klor och trampdynor skall vara svarta hos alla färgvarianter, dock mörkbruna hos bruna hundar.
 
PÄLS:
Pälsstruktur: Rasen skall ha dubbel päls; lång, rak utstående ytterpäls och kort, tjock, ullig underull. På huvudet, öronen, framsidorna av fram- och bakbenen samt på tassarna skall pälsen vara kort och tät (sammetslik). Resten av kroppen skall ha lång, riklig päls. Den får inte vara vågig, lockig, raggig eller dela sig på ryggen. Hals och skuldror skall vara täckta av en tät man. Frambenens baksidor skall vara väl bepälsad. Bakbenen skall ha riklig päls från kors till has (s k byxor). Svansen skall vara yvigt behårad.
Färg: a) mittelspitz: svart, brun, vit, orange, gråschatterad och andra färger b) kleinspitz: svart, brun, vit, orange, gråschatterad och andra färger (partycolor).
Svart: På svarta hundar skall underull liksom hud vara mörkfärgad. Fägen på ytterpälsen skall vara blanksvart utan något vitt eller andra tecken. Brun: På bruna hundar skall färgen vara enhetligt mörkbrun. Vit: På vita hundar skall färgen vara rent vit utan några skiftningar i synnerhet inte gulaktiga, vilka är de vanligast förekommande, särskilt vid öronen. Orange: Orangefärgade hundar skall ha enhetlig färg. Gråschatterad: Gråschatterade hundar skall vara silvergrå med svarta toppar på pälsstråna. Masken får inte vara för mörk. Manen liksom pälsen på skuldrorna skall vara ljusare. Fram- och bakbenen skall vara silvergrå utan svarta tecken nedanför armbågarna eller knälederna. Svansspetsen skall vara svart. Svansens undersida och byxorna skall vara ljust silvergrå. Spetsar av annan färg: Termen "annan färg" omfattar färgvarianterna; creme, creme-sobel, orange-sobel, svart med tantecken och fläckig (alltid med vitt som grundfärg). De svarta, bruna, grå eller orange fläckarna skall förekomma över hela kroppen.
 
VIKT:
Mankhöjd: mittelspitz: 34 cm +/- 4 cm d) kleinspitz: 26 cm +/- 3 cm
Vikt: Alla varianter av tysk spets skall ha en vikt som motsvarar dess storlek.
 
FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
 
DISKVALIFICERANDE FEL:
Över- eller underbett
Öppen fontanell
Vippöron
Tydliga vita fläckar, gäller alla storleksvarianter
 

PRA
Progressiv retinal atrofi är ett samlingsnamn för flera olika näthinnesjukdomar som är ärftliga
och som leder till blindhet. Progressiv betyder fortskridande och innebär att sjukdomen hela tiden förvärras, retina är näthinna och atrofi betyder förtvining. Sammantaget står PRA för fortlöpande förtving av näthinnan. Sjukdomen kan yttra sig på olika vis och ett av dem är att näthinnan inte bildas korrekt från början, en annan variant är att ett ämnesomsättningsfel gör att avfallsprodukter ifrån nät
hinnan inte bryts ned på korrekt sätt. Näthinnan består av
synceller som tar emot ljus och dessa synceller består av stavar och tappar.
Stavar är känsliga för ljus och tapparna för färg.
Symtomen på PRA kommer långsamt och hundar har en förmåga att anpassa sig till olika
situationer. Detta innebär att en gradvis försämrad syn länge kan kompenseras med andra
sinnen.

Förändringar i hundens beteende såsom svårighet att orientera sig i mörker,
skällighet,rädsla,samt att börja stöta i t ex möbler föranleder till undersökning av hundens
hälsotillstånd. För att kunna ställa diagnos PRA görs ögonlysning där förändringar i
ögonbotten såsom ökad reflex, tunnare blodkärl och mattafärger är vägledande. Vid tidigt
stadie av PRA eller om symtombilden inte är helt klar kan en ERG-undersökning göras.
Denna undersökning görs i narkos och mäter syncellernas elektriska svar på ljus.
Idags läget finns varken någon botande eller bromsande behandling att ge vid PRA.
SKK har en generell rekommendation gällande avel vid PRA och det är att diagnostiserad
hund, dess föräldrar samt redan producerad avkomma beläggs med avelsförbud. Utöver detta
kan special- och rasklubbar ha ytterligare rekommendationer såsom att syskon till hund med
PRA också utesluts ur avel eller att inte avla på hund med stamtavla där hund med PRA finns
i närmre generation än i visst led. Många rasklubbar har även rekommendationen att avelsdjur via ögonlysning ska vara friade från ärftlig ögonsjukdom
via ögonlysning, ERG eller DNA-test.
Det finns i nuläget en handfull olika former av PRA och forskning visar på att det finns
ytterligare oupptäckta varianter. Prcd-PRA, rcd4-PRA, GR_PRA1 och GR_PRA2 är exempel
på olika varianter av PRA.
Det finns DNA-tester som visar om en hund är fri, anlagsbärare eller affekterad när
det gäller olika sjukdomar på olika raser.
För att överhuvudtaget kunna genomföra ett sådant test måste det vara klarlagt vilken genet är som ska analyserasoch vilken del av genen som är platsen (allelen) för PRA.

Varje ras har en allel för en PRA-variant på
ett specifikt genpar men det skiljer sig från ras till ras
vilket genpar det är.
För att kunna ta fram DNA-test för en ras krävs
flera blodprover från både affekterade (sjuka) och friska hundar. Blodprover tas av veterinär
och skickas tillsammans med speciell remiss till SLU för utredning.
I de flesta fall nedärvs sjukdomen autosomalt recessivt dvs. genom att båda föräldradjuren bär på anlaget.
Det finns dock undantag som hos bullmastiff
där PRA nedärvs genom dominant nedärvning och
det innebär att oavsett om arvsanlaget finns i enkel eller dubbel uppsättning så
får hunden PRA. Hos siberian husky nedärvs PRA recessivt kopplat till x-kromosomen vilket
innebär att hanarna blir sjuka medan tikarna enbart blir anlagsbärare.
PRA beskrevs redan första gången år 1905 och är mer eller mindre utbredd inom de flesta
raser. Genom avelsurval, ögonlysning och DNA-tester har utbredningen av sjukdomen kunnat
begränsas och det är genom fortsatt samarbete inom och mellan raserna arbetet mot PRA kan fortsätta med positivt resultat.
När det gäller klein-, mittel-och grosspitz finns ett registrerat
fall av PRA i Sverige och det var år 2013. I Sverige, Norge och Finland registreras PRA som
officiella uppgifter i respektive lands kennelklubb. I andra länder registreras dessa uppgifter
på olika vis och det kan vara svårare att hitta officiella resultat.

PATELLALUXATION

Patellaluxation innebär att knäskålen (patella) kan förflyttas (luxera) från sin normala position.

Två former av patellaluxation förekommer. Den vanligaste formen är när knäskålen glider ur sin position och hamnar på insidan (medialt) av knäleden. Den andra formen är när knäskålen hamnar på knäledens utsida (lateralt). Det finns många olika bakomliggande orsaker till patellaluxation. Ett vanligt symptom är hälta. I de fall luxationen är permanent har knäskålen låsts i sitt läge och drabbade hundar får en typisk, knäande gång.

Patellaluxation kan konstateras genom palpering (undersökning med händerna). Gradering av patellaluxation sker på en skala från 0 till 3 och baseras på med vilken lätthet luxeringen sker:

Grad 0 =    Normal
Grad 1 =    Patella kan luxeras manuellt men återgår spontant till normalt läge.
Grad 2 =    Patella kan lätt luxeras antingen manuellt eller spontant och kan förbli luxerad.    Grad 3 =    Patella är permanent luxerad.

Patellalluxation är med stor sannolikhet ärftlig, men arvsgången har inte kunnat fastställas. Det faktum att förekomsten varierar kraftigt mellan olika raser och mellan olika familjer är dock indikationer på att sjukdomen är ärftlig. Enkelt autosomal recessiv arvsgång har föreslagits, men en vanligen accepterad uppfattning är att arvsgången är polygen (dvs flera olika gener samverkar).
Palpatorisk undersökning av knäleder

Resultatet av undersökningen registreras centralt för samtliga raser. För att undersökningsresultatet skall bli officiellt krävs att hunden är minst 12 månader gammal och att undersökningen utförts av veterinär med specialistkompetens i hundens och kattens sjukdomar.