Fakta om Långhårig Collie

Våra collier

Takida

Jina

Hailey

Ronja

Ida

 

Här hittar du mycket och bred information om collien och dess hälsa i alla avseenden. Ta dig tid att läsa allt eller scrolla för att hitta den information som intresserar dig.

Grupp 1
FCI-nummer 156 FCI-standard på engelska publicerad 2011-01-19
FCI-standard fastställd av FCI General Committee 2010-10-13
Översättning fastställd av SKKs Standardkommitté 2011-09-29

Bakgrund/ändamål
Långhårig och korthårig collie skiljer sig bara genom pälslängden. Rasen anses ha sitt ursprung i de hundar i de lokala hundar som blandades med de hundar som romarna förde med sig till Skottland. Purister må peka på subtila skillnader som uppstod när uppfödare valde ut avelsmaterial för framtida uppfödning, men faktum kvarstår att de två raserna härstammar mycket nyligen från samma hundar och faktiskt har gemensamma blodslinjer ända till i dag. Den långhåriga collien är en något förfinad version av den skotska fåraherdens ursprungliga arbetscollie från vilken den har valts ut under åtminstone hundra år. Många långhåriga collie kan fortfarande arbeta tillfredsställande om de ges chansen. Grundbudskapet är att även om collien är vacker, är den en arbetande hund.

Helhetsintryck
Långhårig collie utstrålar stor skönhet, lugn värdighet med alla delar i proportion till helheten. Kroppsbyggnaden ger intryck av styrka och rörlighet utan att vara klumpig och utan spår av grovhet. Uttrycket är synnerligen viktigt och uppnås genom en perfekt balans och kombination av skalle och nosparti, storlek, form, färg och placering av ögon samt korrekt ansatta och burna öron.

Uppförande/karaktär
Rasen skall vara vänlig till sinnelaget utan spår av nervositet eller aggressivitet. Den är en utmärkt sällskapshund, vänlig, glad och aktiv, som passar bra ihop med andra hundar och barn.

Huvud
Huvudets form är av stor betydelse och det skall stå i proportion till hundens storlek. Huvudet skall sett både framifrån och från sidan påminna om en jämn och trubbig kil. Huvudets sidor skall avsmalna gradvis från öronen mot den svarta nostryffeln. Skallens övre plan och nosryggen skall sedda i profil vara parallella, raka och av samma längd med stopet som avskiljare. Stopets centrum skall vara placerat mitt emellan de inre ögonvrårna (som är centrum för ett korrekt placerat stop) och det skall utgöra mittpunkten för huvudets hela längd. Skallens djup från ögonbrynen till undersidan av underkäken får aldrig vara överdrivet (djupt).

Skallparti
Skallen skall vara flat.
Stopet skall vara litet, men urskiljbart.

Ansikte
Nostryffeln skall alltid vara svart.
Nospartiet skall vara jämnt, väl rundat och trubbigt men aldrig kantigt.
Nospartiet skall inte vara snipigt.
Käkarna skall vara kraftiga med tillräckligt stora tänder och ett perfekt, regelbundet och fullständigt saxbett, dvs överkäkens tänder sluter väl till om underkäkens och är placerade i rät vinkel till käkarna. Underkäken skall vara väl markerad.
Kinderna får inte vara markerade.
Ögonen är ett mycket viktigt kännetecken, som ger det milda och vänliga uttrycket. Ögonen skall vara medelstora (aldrig riktigt små) och mandelformade med något snedställd placering.
Färgen skall vara mörkbrun, undantag gäller för blue merle där ögonen ofta är blå eller blåfläckiga, helt eller delvis, antingen det ena eller båda.
Uttrycket skall vara mycket intelligent och vid lystring vaket och livligt.
Öronen skall vara små, inte ansatta för tätt eller för långt isär på hjässan. I vila bärs de bakåtlagda, men reses vid lystring till hälften så att ungefär 2/3 av örat är upprätt medan 1/3 tippar framåt, nedåt av sig självt.

Hals
Halsen skall vara muskulös, kraftfull och förhållandevis lång med väl välvd nackbåge.

Kropp
Kroppslängden skall något överstiga mankhöjden.
Ryggen skall vara fast.
Ländpartiet skall vara lätt förhöjt.
Revbenen skall vara väl välvda, bröstkorgen djup och tämligen bred bakom skuldrorna.

Svans
Svansen skall vara så lång att sista svanskotan når åtminstone till hasleden. När hunden är lugn bärs svansen lågt men med något uppåtböjd svanstipp. När hunden är alert får svansen bäras högt, men aldrig in över ryggen.

Framställ
Skuldrorna skall vara sluttande och välvinklade.
Armbågarna skall varken vara inåt- eller utåtvridna.
Frambenen skall vara raka och muskulösa med medelkraftig, rundad benstomme.
Framtassarna skall vara ovala och trampdynorna välutvecklade.
Tårna skall vara välvda och tätt slutna.

Bakställ
Låren skall vara muskulösa.
Knälederna skall vara välvinklade.
Underbenen skall vara torra och seniga.
Hasorna skall vara korta och starka.
Baktassarna skall vara ovala och trampdynorna välutvecklade.
Tårna skall vara välvda och tätt slutna. Baktassarna skall vara mindre välvda än framtassarna.
Rörelserna är ett utpräglat kännetecken för rasen.

Rörelser
En välbyggd hund skall aldrig ha utåtvridna armbågar, men rör sig trots det med framtassarna förhållandevis nära varandra. Flätande, korsande eller rullande rörelser är i hög grad otillfredsställande. Bakbensrörelserna skall vara kraftfulla med ordentligt påskjut. Sedda bakifrån skall de vara parallella från hasleden till marken men inte för nära varandra. Sett från sidan skall rörelserna vara jämna.
Bakbenen skall ge ett kraftigt, ordentligt påskjut. Ett tämligen långt steg är önskvärt och hunden skall röra sig lätt och till synes utan ansträngning.

Absolut sundhet är av yttersta vikt.

Päls
Pälsen skall följa kroppens kontur och vara mycket tät. Täckhåret skall vara rakt och strävt. Underullen skall vara mjuk, ullig och mycket tät, så att den nästan döljer huden. Manen och bröstpälsen skall vara mycket riklig, masken och ansiktet korthåriga.

Öronspetsarna skall vara korthåriga men pälsen skall vara längre nedåt basen.

Frambenen skall ha rikliga fanor, bakbenen ovanför hasorna skall vara rikligt pälsbeklädda men nedanför korthåriga.

Pälsen på svansen skall vara mycket riklig.

Färgen skall antingen vara sobel, sobel och vit, trefärgad eller blue merle.

 

Vad är CEA?

CEA, Collie Eye Anomaly. Vad collie betyder är väl känt, liksom att eye betyder öga. Anomaly betyder avvikelse från det normala. Man kan då ställa sig frågan vad är det normala? För att göra det lite enklare för sig kan man säga att det normala är det som de flesta har.

De symtom eller tecken man ser vid CEA indelas i primära och sekundära symtom. Primära symtom delas in i chorioretinal dysplasi (CRD), som graderas i tre olika svårighetsgrader, lindrig, måttlig och kraftig, och colobom. Sekundära symtom, de som är följder av problemet, indelas i näthinneavlossning och blödning i ögat.

När man började ögonlysa collies för att hitta och diagnostisera CEA var den rådande uppfattningen i föregångslandet USA att man skulle anse att hunden antingen var behäftad med CEA eller inte. Graderingen av CRD som finns i Sverige är i stort sett en unik företeelse, och det har visat sig att graderingen var en mycket klyftig åtgärd. Graderingen kan, har det visat sig, ha stora konsekvenser för aveln. Anledningen till att vi här i Sverige fick denna gradering, liksom att registret för CEA utformats som det har, är till stor del Åke Hedhammars förtjänst.

Primära symtom hos valpar

Hur ser CRD-förändrningarna ut? Ju yngre valpar man tittar på, desto större chans har man att hitta CRD-förändringar - om de finns. Det finns dock vissa hinder mot att man tittar på för unga valpar, dels att de inte öppnar ögonen förrän efter ett par veckor, och dels att det tar tid innan hornhinnan klarnar såpass att man kan titta in i ögat och se ögonbottnen. Tidigare än fem veckors ålder brukar man inte vilja spegla ögonen på valpar, av ovan sagda anledningar.

Den normala färgen i ögonbotten på valpar är olika nyanser av grått – färger som det mänskliga ögat har svårt att skilja mellan. Även blodkärlen i näthinnan kan ses tydligt, liksom synnerven. Vid lindrig CRD blir ett litet område mer rosafärgat i allt det gråa, och det är blodådrorna i lagret under näthinnan som lyser igenom. Vid måttlig CRD är skillnaden inte bara en storleksökning på förändringen, utan även en förändring i färgnyansen. Vid måttlig CRD ses även vitt i det rosa, och då är det ögonvitan som man ser. Vid kraftig CRD är det inte bara en stor förändring och synlig ögonvita, utan även blodkärlen har en slumpartad utbredning och storlek som avviker kraftigt från vad som är normalt. CRD sitter alltid i den del av ögonbottnen som vetter mot tinningen.

Primära symtom hos vuxna hundar

Hundar med normal pälsfärg, dvs inte blue merle-hundar, har bruna ögon, som ofta är en föraning om att ögonbotten är pigmenterad. Delar av det ljusblågrå utseendet hos valpen har förändrats till ett ljusåterspeglande skikt, kallat tapetum lucidum, som kan gå i gula, gröna eller orange färgtoner. Det är detta skikt som ses då man t ex lyser en katt i ögonen nattetid, ögonen ser ut att vara självlysande. Syftet med detta skikt, tapetum lucidum, är att öka reflektionen av ljuset, så att det passerar syncellerna i ögat två gånger. Skiktet är mest utbrett hos köttätande djur och är en av anledningarna till att dessa ser mycket bra i skymningsljus.

Hos vuxna hundar täcker tapetum lucidum över mycket av de CRD-förändringarna man kan se hos valpar. Detta innebär att det är inte önskvärt att bedöma förekomsten av CRD hos vuxna hundar, utan det som är mest intressant är förekomsten av colobom. Colobom är en defekt i synnerven och sitter alltid i trakten av synnervens mynning i ögat. I ett större eller mindre område av synnervshuvudet ses en fördjupning med onormala nervtrådar. Man kan bedöma djupet på colobom. De kan vara ganska djupa, upp till 7 mm. Små colobom ger inte nödvändigtvis hunden problem, men större colobom kan leda till blindhet eller komplikationer som näthinneavlossning eller blödningar i ögat. I ett helt normalt öga kan det finnas en liten fördjupning mitt i synnerven, vilket gör det ännu svårare att diagnostisera små colobom hos valpar. Synnerven hos en vuxen hund är normalt lika tjock som ena ledningen i en tvåledningssladd.

Colobom ökar risken för näthinneavlossning. CRD är ett symtom som hör ihop med colobom. De förändringar som klassas som lindrig CRD påverkar med all säkerhet inte synen, men är en genetisk markör på sjukdomen CEA. Kraftig CRD kan, enligt Berits mening, öka risken för näthinneavlossning, men detta är inte bevisat.

Sekundära symtom av CEA

Vid total näthinneavlossning har hela näthinnan lossnat och sitter bara fast kring synnervshuvudet. Näthinnan hänger som en slöja i ögat. Tillståndet leder till total blindhet och kan vara medfött eller drabba hunden senare i livet, dock oftast innan hunden blir ett år. Hunden kan också drabbas av partiell eller en mindre näthinneavlossning. Det kan vara mycket svårt att förstå vad det är man ser när man tittar på en avläkt näthinneavlossning. Bilden blir lite suddigt just i det området, eftersom näthinnan är delvis lossnad och ligger inte i samma fokus som resten av ögonbottnen. Partiell näthinneavlossning leder till kraftigt nedsatt syn eller blindhet. Syncellerna i det området där avlossningen skett är så skadade att de inte längre fungerar.

Blödning i ögat är ovanligt men ses ibland. Det uppkommer då det sker en blödning i små kärl som finns i anslutning till näthinnan, och ögat fylls helt eller delvis med blod. Blodfyllnadsgraden i ögat kan variera, men blodet försvinner som regel inte helt när blödningen väl uppstått. Blodfyllnaden orsakar dock i allmänhet ingen tryckhöjning i ögat, så tillståndet i sig är inte smärtsamt för hunden, men orsakar en synnedsättning eller vanligare total blindhet.

Olika ögonfärger och CEA

Normalt när man letar efter CRD så tittar man efter färgskiftningar i ögonen. I ett blue merle-öga, där iris är blå eller vitaktig, finns ibland inga hållpunkter kvar. Man ser hela åderhinnan då det inte finns något pigment i hela eller delar av skiktet närmast under näthinnan. Det innebär att lindriga CRD kan vara svåra att fånga upp i dessa ögon. I vuxen ålder saknas ofta tapetum lucidum helt eller delvis, och man kan fundera på om dessa ögon ser lika bra i mörker som de bruna. Det finns inte samma förutsättningar för mörkerseende hos hundar som saknar tapetumlagret.

CEA förekommer inom andra raser än collie, och det är Shetland Sheepdog, Border collie och Lancashire heeler. Australian Shepherd har en förändring i ögonen som påminner om men inte riktigt överensstämmer med CEA, utan är värre.

Taget ur artikel skriven av veterinär Marie Berger


HD
Höftledsdysplasi

av Marie Berger

Höftledsdysplasi – vad är det egentligen?

Just hemkommen från arbetet, kanske två veckor efter det att man varit iväg för att höftledsröntga hunden, så ligger det där skräckinjagande kuvertet från SKK i brevlådan. Hundens höftledsresultat… Hundens dom… och man sliter upp kuvertet för att läsa resultatet.

Men vad är höftledsdysplasi egentligen? Höftled, det är den led som utgörs av lårben och höftben. Det är en så kallad kulled; ledhuvudet är formad som en kula som passar in i en skål. Dysplasi kan översättas med onormal eller felaktig utveckling. Höftledsdysplasi är alltså en onormalt eller felaktigt utvecklad höftled.

Höftledens normala anatomi

Delar av skelettet bildas ur en mall gjord av brosk, där mallen senare förbenas i takt med att individen växer och blir vuxen. Skelettet är en mycket dynamisk vävnad, och skelettbenet bryts ner och byggs upp hela tiden. Ditt eget skelett är helt utbytt och nytt efter ca 10 år!

Höftbenet utgörs av två symmetriska halvor, som i sin tur är uppbyggda av tre skelettdelar. Dessa delar har vuxit ihop hos den vuxne individen, och kallas sittben (ischium), bäckenben (pubis) och höftvingsben (ileum). Samtliga tre delar är involverade i höftledsskålen, acetabulum. De olika delarna har sina egna förbeningscentrum, även om det bara finns en ”höftmall” i brosk. För att ytterligare komplicera det hela, finns hos den unga hunden ytterligare ett ben i höftledsskålen, acetabulumbenet. Den färdiga höftledsskålen bildas alltså från fyra olika ”delar” och bildar en helhet.

Lårbenet (femur) är ett så kallat rörben. Det är kroppens starkaste ben. Den delen av lårbenet som ligger an mot höften kallas för lårbenshuvud (caput), och är belägen något vid sidan av medellinjen av lårbenet. Huvudet har en hals, lårbenshalsen, som är lårbenets svaga länk.

 

Hundens lårled är en rörlig led, vilket avspeglas i ledytans form. Lårbenshuvudet är väl välvt, med en liten fördjupning, där ett starkt ligament fäster in. Andra änden av ligamentet fäster in i höftledsskålen. Denna är väl välvd för att passa lårbenshuvudet. Det finns dock inga riktigt starka ligament omkring leden som begränsar rörligheten, utan de är snarare så pass eftergivliga att de inte brister om höften dras ur led. ”Taket” i höftledsskålen är den del av höftbenet som tar upp hela belastningen från hundens vikt via lårbenet. Det gäller alltså att den ytan är så stor som möjligt, och ”taket” måste täcka minst hälften av lårbenshuvudet för att det inte ska bli någon felaktig belastning i leden.


Skiss av höftbenet sett underifrån. Längst ner är bäckenkanten, pubis. I själva höftledsskålen ses taket; den del som tar upp hela viktsbelastningen.
Avläsning av röntgade höftleder

Skiss av hur en röntgenbild av höften kan se ut.

Då man röntgar hundens höfter ligger hunden på rygg, ofta i en speciell ”vagga” för att få maximalt med stöd. Oftast blir hunden sederad, det vill säga den får en spruta med ett läkemedel som gör att hunden blir dåsig och avslappnad. För att röntgenbilden av höften ska bli bra måste hunden ligga absolut stilla och rakt. Man vill helst inte ta mer än en bild, eftersom röntgen är strålning, vilket inte är nyttigt om man exponeras mycket. Själva röntgenbilden ska även inkludera knäskålarna på hunden. De vill man ha med för att kunna se att benen inte vridits åt något håll, för att försöka påverka resultatet i någon önskvärd riktning. Det finns hundar som går utmärkt att röntga i vaket skick, men om din hund inte står ut med att ligga på rygg i normala fall, lär den inte vilja göra det i vaggan i röntgenrummet, och det kan vara bra att låta den få lite lugnande. Det råder delade meningar bland såväl expertis som hundägare, om resultatet kan påverkas av en alltför sederad (trött) hund.

När röntgenbilderna över höftleden granskas, tittar man på hur väl lårbenshuvudet passar in i ledskålen. Man granskar jämnheten på kanterna, hur mycket av lårbenshuvudet som överlappar ledskålen och hur stor glipan, eller glappet dem mellan, är. Man måste även titta noga på lårbenshalsen, för att hitta små ojämnheter som är benpålagringar, men även tjockleken av lårbenshalsen granskas. Om den är tjockare än normalt kan det vara tecken på belastnings fel.

Den viktigaste parametern numera, efter ändringen till FCI-systemet 1/1 2000, är dock Norbergs vinkel. Denna är helt avgörande för vilken höftledsstatus hunden får. För att bestämma Norbergs vinkel måste man först beräkna och fastställa ledkulornas mittpunkter. Mellan dessa punkter dras sedan en linje, som bildar en baslinje för själva mätningen. Från ledkulans mittpunkt dras därefter en linje upp mot ledskålens främre kant. Den inre vinkeln ska vara minst 105º för att höften ska klassas som normal. Veterinär Ingemar Norberg gjorde sina mätningar och undersökningar på schäfer innan han fastställde vinkelns storlek. För en del raser, bland annat de mer kortbenta raserna som t ex drever och västgötaspets, är Norbergs vinkel inte hundraprocentigt rillförlitlig, just för att höfterna på dessa hundar inte riktigt liknar schäfer. Det finns dock hundraser som kan gynnas av vinkeln. Hur är det då för collie?

Schematisk bild av hur Norbergs vinkel tas fram. Ledkulans mittpunkt fastställs. Mellan de båda mittpunkterna dras en linje, som bildar en baslinje för själva mätningen. Nästa linje dras därefter från ledkulans mittpunkt upp mot ledskålens främre kant. Den inre vinkeln ska vara minst 105º för att höften ska klassas som normal.

Colliens höft skiljer sig i sin uppbyggnad inte så mycket från schäferns. Det är ju till stora delar samma typ av hund. Enligt Lars Audell, den veterinär som avläser flest höftledsresultat i Sverige, verkar det dock som om ledskålen är något grundare rent allmänt hos collie jämfört med schäfer. Det gör att det blir något snävare marginaler för Norbergs vinkel.

Hur höftledsdysplasi kan utvecklas

Hur utvecklas då höftledsdysplasi? Vilka hundar drabbas?

Höftledsdysplasi är en multifaktorell sjukdom. Det är alltså många faktorer som ska spela in för att sjukdomen ska utvecklas. Hur mycket motion valpen får, hur mycket eller lite mat den får och hur snabbt den växer spelar in, men framför allt beror det på om den har föräldrar eller annan släkt som har höftledsdysplasi. Sjukdomen är i högsta grad ärftlig, och arvbarheten för att utveckla höftledsdysplasi varierar mellan olika studier, men är i allmänhet stor, från 40 % och uppåt. En egenskap som har en arvbarhet på 5 % eller mer, kan man påverka med hjälp av selektiv avel.

Höftledsdysplasi - en ärftlig sjukdom

Det har gjorts många studier, både i Sverige och utomlands, avseende nedärvning av höftledsdysplasi. Man vet att höftledsdysplasi har en polygen nedärvning, vilket innebär att flera olika gener är involverade. Det är kanske lättare att förstå, om man tänker på hur höften ser ut och hur den har utvecklats under hundens uppväxt. Dessutom har man i flera undersökningar visat, att man kan minska förekomsten av höftledsdysplasi genom att ha ett urval av avelsdjur. Detta urval är hundar som själva inte är behäftade med höftledsdysplasi. Man fann också tidigt, att syskongruppernas höftledsstatus har betydelse för avkommans resultat. I en undersökning gjord på 1970-talet, med hundskolans hundar, fann man bland annat att individen i sig och dess höftledsstatus betyder mindre än syskongruppen i sin helhet. Där jämfördes tikarna och delades in i olika grupper beroende på egen och syskonens höftledsstatus. En tik, som själv är utan anmärkning, men där minst hälften av hennes syskon är behäftade med höftledsdysplasi, gav fler avkommor med höftledsdysplasi än en annan tik, som själv hade höftledsdysplasi men vars syskon var utan anmärkning. Ingen av dessa båda tikar är intressanta att använda i avel.

Flera senare undersökningar, också gjorda på svenskt material, visar samma sak. Det räcker alltså inte att se till den enskilde individens resultat. Man måste beakta familjen. Genetiskt är avelshunden summan av sin familj, och kommer att lämna höfter som är representativa för hela den nära släkten. En hund med grad A eller B, vars syskon har grad C eller värre, kommer att lämna fler höftledsdysplasier efter sig än en hund med samma resultat, vars syskon och föräldrar också är friröntgade.

Glappa höftleders betydelse

Som tidigare beskrivits finns höften i en broskmodell, som sedan förbenas i takt med att hunden växer. I valpstadiet är höftens broskmodell som den ska vara, men i de fall då höftledsdysplasi utvecklas händer det att vid 2-3 mån ålder blir leden av någon anledning lite slapp. Ledkulan trycks inte in ordentligt i höftledsskålen, vilket får till följd att höftledsskålen inte formas som den ska. Själva leden, kulan och "gropen", påverkar varandras utveckling. De olika benen växer inte heller exakt samtidigt utan ofta lite ryckvis. Just vid 2-3 månaders ålder sker förbeningen av höftledsskålen, så detta är en mycket kritisk period. Det finns dock tyvärr inga studier som påvisar varför slappheten kommer. Men undersökningar har visat, att om en valp har glappa leder och därefter får mycket mat, utvecklar den i allmänhet höftledsdysplasi.

Förekomsten av slappa höftleder har ökat inom alla raser. Anledningen är nog delvis att det nya systemet inte har något utrymme att hellre fria än fälla de något slappa höftlederna. Just slapphet i leden kan förbättras med åldern, då hunden får bättre muskulatur och stramare ledkapsel. Det är ju naturligtvis under förutsättning att hunden inte haft besvär av sina höfter, för då har istället pålagringar och andra förändringar i leden bildats.

Utfodringens betydelse för höftledsdysplasi

Höftledsdysplasi är till stor del ärftligt, men inte enbart. Det finns även annat som påverkar utvecklingen av höftledsdysplasi, som utfodringen och mängden motion hunden får. För en hund som inte har de genetiska anlagen för höftledsdysplasi kan missutfodring, övermotionering m.m. inte heller provocera fram höftledsdysplasi (däremot en hel del andra skelettsjukdomar, men det är en annan sak), men rätt utfodring, rätt motion och så vidare kan hindra en hund som har det genetiska anlaget för att utveckla höftledsdysplasi att faktiskt inte göra det.

I olika undersökningar har man visat att hundar som får fri tillgång till mat utvecklar höftledsdysplasi i större omfattning än om mattillgången är mer begränsad. Anledningen är att dessa hundar då växer snabbare, vilket ökar påfrestningarna i höftleden. Risken för att det blir glapp i leden ökar, samspelet mellan ledkula och ledskål störs och höftledsdysplasi kan utvecklas. När man i försök gett valparna ökad mängd protein till en annars väl komponerad diet har man inte kunnat se någon större risk för höftledsdysplasi och samma sak gäller om man bara ökar mängden kolhydrater. Genom att ge en något restriktiv diet, får man en mer kontrollerad tillväxt, och problemen med bland annat höftledsdysplasi minskar.

På senare år har undersökningarna fokuserat mer på vitaminer och mineraler, och den mineral man särskilt studerat är kalcium (kalk) och balansen av kalk i kroppen. Kroppens mineralbalans är rent allmänt en känslig historia, och överskott av kalk ger stora problem. Skelettet är en väldigt aktiv del av din kropp och bryts ner och byggs upp hela livet. Genom att ge extra kalk fördröjer man benets mognad och processen med bennybildning och benresorbtion störs. Detta är en anledning till att höftledsdysplasi, osteokondros, lösa benbitar i lederna, problem i armbågar eller nackkotpelare (s.k. Wobblersyndrom) uppstår. Om man ger för mycket kalk till en i övrigt väl avvägd fodergiva, blir problemen liknande dem som man ser om man ger helt fri fodergiva. Skelettet utvecklas på fel sätt, och hundar som får problemen nämnda ovan har mycket ont.

Om man vänder på resonemanget och istället ger hundarna för lite kalk, så ökar absorptionsgraden från kroppens egen kalkreserv (skelettet) och kroppen kompenserar alltså bortfallet själv. Observera att det är dock INTE omvänt förhållande! Kroppen kan INTE undvika att ta upp överskott av kalk! Om man går över till vuxenfoder till valparna får de inte kalkbrist. Man bör alltså inte komplettera med kalk till unghunden som får vuxenfoder, för att inte överdosera mängden kalk i fodret.

Höftledsdysplasi och motion

Valpar ska belasta sina ben. Styrkan i benet (skelettet) avgörs av den belastning benet får. Hållbarheten i skelettet tränas alltså upp, men det är viktigt med successiv uppbyggnad av skelettet! Om man inte är varlig kan det blidas små mikrofrakturer under benhinnan, vilket utgör en negativ påverkan på benet. Valparna ska alltså röra på sig, men de ska inte få överdriven motion. Lagom mängd motion stimulerar, medan överdriven motion bryter ner.

Sammanfattning

Höftledsdysplasi är ärftligt. Foder - och i synnerhet för stor mängd mat och för mycket kalk - ger i felaktig mängd och sammansättning problem med skelettets utveckling, men för att just höftledsdysplasi ska utvecklas krävs det att hunden har de genetiska anlagen för det. Hur fodret är beskaffat har i sammanhanget ingen betydelse, utan det är sammansättningen som är viktig. Väl avvägd motion är viktigt och ska naturligtvis förekomma i lagom mängd.

Det är viktigt att man inte tillåter sin hund att bli fet under uppväxten. Det ger nästan alltid problem med skelett och leder. Dessutom nybildas fettceller bara i den unga individen. Man får inte fler antal fettceller i vuxen ålder, de blir bara större och mer innehållsrika. Om man låter sin unga hund bli fet bildas alltså fler fettceller och det är svårare att hålla hunden i lagom hull som vuxen. Den blir lättare fet, med andra ord.

Behandling av höftledsdysplasi

Hundar som har höftledsdysplasi får förr eller senare problem med sina höfter. De är inte alltid så tydliga, i synnerhet om förändringarna är lika grava i båda höftlederna. Höftledsdysplasi leder till felbelastningar i leden, som i förlängningen ger benpålagringar och artroser, vilket helt enkelt är kroppens sätt att försöka stabilisera en instabil led. Artroser och benpålagringar gör ont.

Den drabbade hunden kan behandlas med olika preparat, i allmänhet smärtstillande, och leva ett drägligt liv. Man kan också göra höftledsoperationer på hundar. Man ska dock känna till att höftledsdysplasi är den ledsjukdom som oftast leder till avlivning, och att ledsjukdomar är näst efter tumörer den vanligaste avlivningsorsaken i försäkringsstatistiken. Det finns så kallade cost-benefit studier gjorda, där man jämför kostnaderna för höftledsdysplasi jämfört med vinsterna av ett avelsprogram. Man jämförde alltså kostnaden för alla undersökta djur (inte bara avelsdjur) mot det värde man uppskattade att de räddade hundarna hade (det vill säga de hundar som inte fick grava höftledsdysplasier, grad 2-4, på grund av avelsprogrammet). Här får man inte minst glömma minskningen av hundarnas lidande – vilket dock inte kan mätas i pengar. Det visade sig att det lönar sig att röntga sina hundar och sedan använda det resultatet för att få ner förekomsten av höftledsdysplasi.

Hur ska man få bort höftledsdysplasi?

Höftledsdysplasi är en sjukdom som orsakas av många faktorer. Ett av de viktigaste och kanske det enklaste sättet att påverka förekomsten av höftledsdysplasi är att undersöka så många av våra hundar som möjligt, och undvika att använda överdrivet behäftade individer i aveln. Eftersom flera studier och undersökningar har visat att syskons och föräldrars syskons resultat påverkar förekomsten av höftledsdysplasi, måste kunskapen om hur våra avelshundars syskon, föräldrar, mostrar, fastrar, farbröder, morbröder och andra familjemedlemmar ser ut avseende deras höftledsstatus öka. Sedan ska man naturligtvis inte glömma bort vad våra avelshundar ger. Deras avkommor behöver också röntgas och resultaten bör granskas innan avelshunden blir alltför väl använd. För att få en acceptabel avkommeprövning bör minst tre kullar med minst femton valpar, som höftledsröntgats vid minst 12 månaders ålder (men gärna först vid minst 18 mån ålder, dock inte äldre än 24 mån) vara röntgade med känt resultat. Detta resultat ligger sedan till grund för huruvida hunden kan tillåtas fortsätta i avel eller inte.

Höftledsdysplasi är en svår sjukdom, som är besvärlig för dem som drabbas – såväl hund som hundägare. Det är inte lätt att bli av med sjukdomen eftersom flera olika faktorer påverkar förekomsten. Genom att öka kunskapen om hur ”tjocka släkten” till våra avelshundar ser ut, och genom att införa avkommeprövning, skulle vi kunna trycka ner förekomsten av höftledsdysplasi, vilket skulle gagna vår ras, så väl som minska lidandet för den enskilde individen. Det är därför av stor vikt att så många hundar som möjligt höftledsröntgas, inte bara de enskilda avelsdjuren. Genom att höftledsröntga din hund, hjälper du vår ras att förbättras hälsomässigt.

 

Marie Berger, legitimerad veterinär och collieägare.

Material till ovan artikel har jag hämtat från föreläsningar av bland andra Lars Audell och Håkan Kasström, från vetenskapliga och populärartiklar, doktorsavhandlingar och veterinärmedicinsk litteratur.